Smålands Folkbands sista sång

Vi har sjungit om Norrahammar,

och flyttat till Vättersnäs,

vi har repat och festat på Rockcafét,

och sökt efter grönare gräs.

Vi har seglat vår husbåt på Vättern,

när kyrkklockorna blev en pärs,

och brassat av A6 kanoner,

innan A6 blev fullt av kommers.

Att cykla till Bymarkens höjder,

och spana ut över dess brant,

var något vi tyckte var fröjder,

på jakt efter det som är sant.

Ja, vi spela och sjöng om Jönköpings stad,

fast vägen var lång och porten var trång,

nu är det dags för en ny kanonad,

kanske Smålands Folkbands sista sång.

Vi har kämpat för Huskvarnas gator,

och sett Jönköping skifta färg,

och berättat om vägen från Hakarp,

som slutligen gick till Taberg.

Vi har tröttnat på lovsång och dyrkan,

och församlingars heliga skrock,

för vi såg hur dom hellre rev kyrkan,

än lät någon där spela rock.

Vi har sjungit och spelat om Jönköpings stad,

vi stämmer gitarrerna ännu en gång,,

ja, nu är det dags för en ny kanonad,

kanske Smålands Folkbands sista sång.

Vi har sjungit om höger och vänster,

och klagat på falsk politik,

om köpmannens feta förtjänster,

när han flydde ifrån sin publik

Ja, Jönköping har sina brister,

(fast utsikten ofta är fin),

precis som stans journalister,

med mager lön från Hamrin.

Vi har sjungit och spelat om Jönköpings stad,

nu höjer vi basarna ännu en gång,

jo, det är dags för en ny kanonad,

 kanske Smålands Folkbands sista sång.

Vi slutade spela för länge sen,

men inbjöds att göra comeback,

och ställde oss åter på scenen,

med en jättelik hejaklack.

På Folkets park och museet,

efter tjugo och trettio år,

spelade Folkbandet glödhett,

ja, vad gör det att tiden går?

För fast åren har flytt känns ingenting nytt,
vi sjunger om Jönköping ännu en gång, 

och vi säger förlåt, om just denna låt,
ej är Smålands Folkband sista sång.

Ska man göra en ny låt 30 år senare? Ja, vem vet? Ett rockband som inte ens träffats på 20 år, men sedan ställer sig på scen inför 1.300 åskådare (Huskvarna Folkets park långfredagen 2002) har väl redan gjort det omöjliga!

Så varför inte?

En sådan ny låt, efter 30 år, bör naturligtvis vara av den retrospektiva arten. Och kanske ha en titel av det här slaget. Om det ska vara just den här texten - det är en helt annan fråga. Och melodin... Den är förmodligen inte komponerad än. Eller så finns den redan, även om kompositören ursprungligen tänkte sig en helt annan text.

Se detta som ett debattinlägg.

Kanske Smålands Folkbands sista skrik... Men förmodligen inte.

Kalle Kitten

Musik: Trad, text: Peter Johnson


Jag gick på Esplanaden,
det var nog mitt på dagen,
jag mötte Kalle Kitten,
han var redan ganska dragen.

Den stackars gamle karlen,
föll omkull på trottoaren,
där snön låg i drivor,
ja, han var på väg till baren.

Det var gulgun-gulgun-gulgun-gulgun

Se Kalle Kittendorff,
se Kalle Kittendorff,
med basker på sin skult!


Der fanns en tid då det inte var Norge utan Huskvarna som var den sista Sovjetstaten, och då hette ordföranden i politbyrån Kalle Kittendorff. Under en lång radda av år styrde han mer eller mindre enväldigt den välmående lilla staden.

1971 var hans era dock över. Huskvarna slogs samman med mycket större Jönköping och även den som var stor i Huskvarna var ganska liten i den nya Jönköpings kommun.

När Smålands Folkband började plåga och roa befolkningen i den nu mycket större kommunen tio år senare var "Kalle Kitten" bara en skugga av den skräckinjagande envåldshärskare han en gång varit, förvandlad till en sån där gubbe journalisterna ringde när det behövdes någon som sa att ett nutida beslut i kommunen var befängt.

Då uppkom denna ärekränkande lilla visa som sjungs på melodin till ”Whiskey in the jar”, en klassisk irländsk folkmelodi som sjungits in av en uppsjö artister men som förevigades av Thin Lizzy. Bygger den svenska texten på en verklig observation? Eller är den bara en liten satir om en man från en helt annan generation? När detta skrivs är sanningen en aning oklar.

I varje fall sjöng Smålands Folkband – som var uppkäftiga men inte helt utan sunt förnuft – ogärna denna sång i offentliga sammanhang. Däremot förekom den på gruppens repetitioner och på någon av de legendariska rockfesterna, främst under gruppens första år alltså.

Och – till sist – lyder texten verkligen ”gulgun gulgun gulgun gulgun”? Och vad betyder det i så fall?

Vet inte riktigt. Kanske är det helt enkelt en ljudhärmande fras.

Cykla upp till Bymarken

Musik: PA Fernsund, text Odd Clausen


Det blåser kallt från Vättern,
ska jag resa mig och gå?
Men jag vet inte någonting,
som jag kan hitta på.
Jag sitter här i snålblåsten som pinar alla oss,
och undrar: har jag krafter nog att själv slita mig loss?

För ni som sa jag inte har nån chans,
det är ju ni som hänger i min svans,
och friheten finns någon annanstans.

Att cykla upp till Bymarken
är både svårt och tungt,
men vi klarar av det
om vi bara tar det lugnt.
För om man knyter näven
kan man klara allt man vill,
och det går ännu bättre
om ni bara hjälper till.

För när man kommit uppför branten,
och kan skåda över kanten,
blir allt som verka sant en jävla lögn.

Här uppe på toppen
kan man se så långt man vill,
och staden blir en myrstack
som helt plötsligt stannat till.
Jag ser hur våra drömmar
dränkts av tjocka lager sten,
det är samhället och makten
som har bundit våra ben.

Men lyft på blicken och se upp på mig,
tillsammans kan vi nog befria dig,
tro inte att livet är ett "nej”!

Att cykla upp till Bymarken
är både svårt och tungt,
men vi klarar av det
om vi bara tar det lugnt.
För om man knyter näven
kan man klara allt man vill,
och det går ännu bättre
om ni bara hjälper till.

För när man kommit uppför branten,
och kan skåda över kanten,
blir allt som verka sant en jävla lögn.

En av de yngre låtarna på Smålands Folkbands repertoar, vilket innebär att den kom till år 1981. Den låg sedan i träda i 28 år, tills bandet blåste liv i den vid ett minnesvärt framförande 12 juni 2010.

I gruppen går åsikterna om ”Bymarken” isär. ”Ett pekoral” ansåg en medlem inför spelningen i juni 2010, medan en av sångarna envetet agiterade för att låten skulle få en ny chans. (Textförfattaren känner sig kluven mellan båda dessa inställningar.)

Berättelsen om låten är denna: Gitarristen herr Fernsund komponerade melodin på ett piano – eller hur? – och överlämnade den till textförfattaren på kassett. (Det är väl ungefär så Elton John och Bernie Taupin arbetar?)

Resultatet blev denna text, som alltså använder Bymarken-metaforen för en berättelse om att gå ”från flykt till kamp” (som det hette på den tiden). En aning beskäftigt uppmanar låten mindre lyckligt lottade att ta sig samman, för ”tillsammans kan vi nog befria dig”. (Suck).

Bymarken är alltså en av Jönköpings högst belägna stadsdelar, och att cykla upp dit är ingen lek.. Väl uppe är utsikten dock hänförande, man kan lätt se till Visingsö. Därav bildspråket.

Trots sitt envisa antikyrkliga budskap, överraskar Folkbandet med att då och då i låtarna locka med en bättre värld. Man behöver dock inte vänta på att få uppleva den i himlen, den är möjlig redan på jorden, och inte lita till övernaturlig nåd, eget hårt arbete (gärna tillsammans med andra – för tillsammans är vi starka) räcker.

”Cykla upp till Bymarken” fanns med när Folkbandet spelade på Badrock sommaren 1981 och
framfördes akustiskt på visklubben Bacchi Lyra i december 1982, och sedan, halvakustiskt, på Jönköpings läns museum i juni 2010. (Enligt sedan årtionden luttrade vittnen lät det inte så tokigt.)

Det är möjligt att den också framförts elektriskt från scen under 1982, men säkert är det inte.

Kuriosa:  I vers två brukar Folkbandet inte sällan sjunga att "samhället och makten brutit våra ben". Varför det? Kanske för att ytterligare spä på i det överlastade bildspråket.

Blinkande grön gubbe

Musik: PA Fernsund, text: Odd Clausen


Jag vandrar ut på stan,
flera gånger om dan,
där irrar jag omkring.
Och alla höga hus,
dom skymmer himlens ljus,
jag fattar ingenting.

Och plötsligt blir jag väckt,
ur min tankevärld,
och jag blir så förskräckt,
av allt man begär.

JAG STANNAR TILL VID EN GATA,

OCH KÄNNER HUR PULSEN BLIR DUBBEL,

OCH HUR JAG BÖRJAR HATA,

BLINKANDE GRÖN GUBBE,

BLINKANDE GRÖN GUBBE.



Vad är en blinkande grön gubbe? En centerpartist? En miljöpartist?
(Man ska minnas ett styrkeförhållandena mellan dom partierna runt 1980 var helt andra än dom är nu. Miljöpartisterna kunde säkert ibland ses om blinkande gröna gubbar, även om dom kanske oftare var originellt klädda gummor. Centerpartister var stadiga piprökande ångermanlänningar.)

Men icke.

Den här sången handlar, udda nog, om en dåtida innovation i trafiksäkerheten, ett trafikljus som försökte skynda på fotgängarna så dom inte skulle bli överkörda. Det gick helt enkelt till så att den gröna gubben började blinka när ljuset snart skulle slå över till rött.

Detta kunde upplevas som frustrerande. Känsliga personer kunde bli irriterade på den förbaskade gröna gubbens blinkande. Kanske är det en sådan känsla som den här låten försöker gestalta.

Ovanligt nog uppstod ”Blinkande grön gubbe” som en text, innan den blev tonsatt. Odd skrev den och sedan gjorde PA Fernsund melodin.

Låten överlevde inte 80-talet. Efterfrågan på ”Blinkande grön gubbe” kändes måttlig när Folkbandet återuppstod 2002 och 2010. Kanske saknades den där viktiga lokala anknytningen – inga ortsnamn nämnda.

Men den finns på cd, som en av blott två melodier med Smålands Folkband, och precis som ”A6 kanoner” finns den på jönköpingssamlingen ”Rock against raggare volym 2”. Inspelningen gjordes på Badrock vid Rocksjön 1981, förmodligen en av Smålands Folkbands bästa spelningar, även om ED-aulan, Huskvarna Folkets park 1982 och Bacchi Lyra troligen var bättre.

Riv ni era kyrkor

Musik: PA Fernsund, Text: Odd Clausen.

Dom river hellre kyrkorna ,

än låter oss spela rock,

Men om vi mäter styrkorna,

så kan det bli en chock.

I gamla staden Jönköping,

så är det verklig demokrati,

För företag och kyrkor,

men inte såna som vi.

Så riv ni era kyrkor, vi spelar ändå rock and roll,

Men akta er för gryningen, då spricker alla troll.

I gamla staden Jönköping,

där bör man inte spela rock,

För det är mycket finare

att ägna sig åt skrock.

Och allianskyrkan,

blev aldrig något rockpalats.

För den var mycket bättre,

som parkeringsplats.

Så riv ni era kyrkor, vi spelar ändå rock and roll,

Men akta er för gryningen, då spricker alla troll.

Så riv ni era kyrkor, vi spelar ändå rock and roll,

Men akta er för gryningen, då spricker alla troll.

Bilden: Smålands Folkband spelar på stödgala för brandstationskampen. Rigoletto 15 maj 1982.

Kampen i Jönköping vid 80-talets början handlade för det mesta om ett ungdomens hus, ett där man fick bestämma själva och spela rock&roll. Ett sådant hus – på sin tid känt som Rockcafét – hade Smålands Folkband tillgång till, alltså den f d affärslokal på Tenhultsvägen där Odd och Nina bodde, men gruppen solidariserade sig ändå med de mindre lyckligt lottade band som var hemlösa.

Innan gamla tändstickfabriken blev Kulturhuset, så fokuserade rörelsen på att ungdomarna skulle få överta gamla brandstationen, men där ville politikerna hellre inrymma Dr Skoras vaxkabinett, det enda i världen där figurerna dessutom rörde på sig . (”Ett sådant har Jönköping redan, nämligen kommunfullmäktige”, ironiserade de som ville ha brandstationen.)

Under en period var också gamla Allianskyrkan på förslag, när församlingen hade bestämt sig för att bygga en ny kyrka. Att överlåta en kyrkolokal till rockspelande ungdomar var dock otänkbart för många i Jönköping, vilket föranledde Folkbandet att författa denna sång. Det är en originalmelodi med musik av PA Fernsund och text av Odd Clausen och ganska få ackord.

Den kom till under 1982 och fick vara med under stora comebacken 2002.

Grävling i jul

Musik: Doc Pomus / Mort Shuman Text: Peter Johnson.



När som små flingor faller, då går jag ut att gå,

Jag smyger ut i skogen för att en grävling slå

Jag är så ensam och jag är så ful,

Det är inte kul att va en grävling i jul.

Och sen så blir jag äten, av äpplen blir jag fylld,

Och barnens ögon tindrar, och julgran är förgylld.

Jag är så ensam och jag är så ful,

Det är inte kul att va en grävling i jul.

Jag är så ensam och jag är så ful,


Det är inte kul att va en grävling i jul.

Och sedan blir jag äten,

Blott skelettet ligger kvar,

Och barnen öppnar sina julklappar

Och leker i flera dar.

Jag är så ensam och jag är så ful,


Det är inte kul att va en grävling i jul.

Jag är så ensam och jag är så ful,

Det är inte kul att va en grävling i jul.

Smålands Folkbands enda julsång, fast förmodligen utspelar sig denna jul i ett alternativt universum. Ett där den självklara jultraditionen i Huskvarna är att äta julgrävling, och då väljer man förstås mellan skogsgrävling, något fetare, och den magrare landsvägsgrävlingen. (”Gitarristen Fernsund tar emot beställningar efter konserten.”)

Dion & the Belmonts gamla tårdrypare ”Teenager in love” har bidragit med melodin, och Folkbandets sångare Peter Johnson tänkte ut resten.

”Grävling i jul” är ett förhållandevis sentida påfund i Folkbandets repertoar, och kontrasterar med sitt komiska tema mot en del mera gravallvarliga nytillskott. Den framfördes både i Huskvarna Folkets park 2002, och på Jönköpings Läns Museum 2010.

Var blev nya tiden av?

Musik: Ray Davies, text Odd Clausen (vers 1-4), Peter Johnson (vers 5).


Jag växte upp i Hakarp, men jag flytta till Taberg,

berget var nog toppen men jag själv var som en dvärg,

ingen framtid ingen makt,

kan ingen höra vad jag sagt?

Kom och säg mig.

Var blev nya tiden av?

Var blev nya tiden av?

Det tog lång tid tills vi började förstå,

soluppgången den var röd men himlen den var blå,

och medan Sverige skifta färg,

så hände något med Taberg.

Kom och säg mig.

Var blev nya tiden av?

Var blev nya tiden av?

I Jönköping så är det samma människor som styr,

dom verkar inte fatta att vår tid har blivit dyr,

dom springer runt och håller tal,

ja särskilt före varje val.

Kom och säg mig.

Var blev nya tiden av?

Var blev nya tiden av?

Växte upp i Hakarp men jag flytta till Taberg,

ingenting som jag har sett har fått mig skifta färg,

det gäller både lust och nöd,

att jag är hellre röd än död.

Kom och säg mig.

Var blev nya tiden av?

Var blev nya tiden av?

Moses gick på berget för att buden ta emot,

stentavlan var tung och buden föll på Mose fot, (aj!),

Moses skrek i himlens sky,

sen gick han genom havets dy.

Och han frågar:

Kommer inte Jesus snart?

Kommer inte Jesus snart?



Kinks urgamla ”Where have all the good times gone” gav Smålands Folkband melodin till ”Var blev nya tiden av?”, som lyckades inkludera både Hakarp och Taberg i en vision av högervridning, eller vänstervridning, oklart vilket, under det heta valåret 1982.

Ursprungligen bestod låten av de fyra översta verserna, alla ohyggligt pk enligt den tidens norm, något som möjligen försonas en aning av alla göteborgsvitsar i texten.

Sedan hände något. Vers 2 självdog utan egen förskyllan, och i stället gled vers 5 in och blev en något otippad avslutning på låten, på temat ”Jesus-Rock”. (Om någon minns det begreppet, myntat efter gruppen Jerusalem.)

Var kom den från? Från samma kompromisslösa källa som gav världen ”Selma Lagerlöfs grav”. Den religiösa versen gav låten den klackspark den var i så akut behov av, och ”Var blev nya tiden av?” var därmed redo för evigheten. Smålands Folkband framförde den på alla spelningar , och även såväl 2002 i Huskvarna Folkets Park som 2010 på Jönköpings Läns Museum.'

(Och, jo, Carl Henrik Svanberg, det var helt okay att säga ”dvärg” på den tiden. Ingen ond avsikt, bara att uttrycka en känsla av litenhet, speciellt i relation till Tabergs mäktiga 340 meter. Det där med ”Small people” hade ingen tänkt på då.)

Rött och blått

Musik: PA Fernsund, text Odd Clausen

”Säg, vem var det som var här och hälsa på?

Jo, det var ju mannen i kläder så blå.

Men han vägrar svara och vill inte förstå.

När han övergivit oss, vad ska vi göra då?



Men säg, vem var det som du själv just mött?

Jo, det var ju han som är klädd helt i rött.

Men han verkar ledsen och vinkar så trött,

Kanske är det någon han känner som har dött.



Dimmorna dansar i en dyster dans.

Det verkar som om färgerna har mist sin glans.

Vi vandrar i ett töcken, säg har vi nån chans?

Jo, kanske om vi söker någon helt annanstans.



1982 var också ett valår. Gösta Bohman, Herr Blå, mot Olof Palme, klädd helt i rött, i varje fall bildligt talat. Det känns oerhört länge sedan, mer än en livstid…

Det var då som denna sena Smålands Folkband-låt kom till. På ett aningen udda sätt. PAF (P A Fernsund) plinkade ihop melodin, och Odd (Clausen) skrev ihop ovanstående text, inspirerad av klassiska engelska folklåtars sätt att kombinera frågor och svar. ”Girl from North Country”, ”Scarborough Fair”, typ.

Sedan delade Odd och Peter verserna mellan sig, så att den ene sjöng första raden och den andra de tre nästa, tredje versen sjöng dom tillsammans. Synken var dock måttlig.

Den akustiska versionen på Bacchi Lyra var dock, om inte succéartad, så i alla fall habil. Den fick också en komisk edge av kompositörens djärva solo på blockflöjt.

1981

Musik: Lennon/McCartney Text: Odd Clausen


Nittionhundraåtti var ett trött och ledsamt år,
Nittonhundraåttiett går på i samma spår.

Ja, det är dags för ännu ett år, lilla vän,

hör du klockan som slår, lilla vän,

minns att framtiden, den är vår,

sen, lilla vän!

Om du är en arbetslös, så be din sista bön,

att Nicolin och Bohman inte stjäl din sista lön.

Ja, det är dags för ännu ett år, lilla vän,

hör du klockan som slår, lilla vän,

minns att framtiden, den är vår,

sen, lilla vän!

Bresjnev möter Reagan, dansar ut i en galen dans,

och vi andra undrar om dom klarar sin balans.

Ja, det är dags för ännu ett år, lilla vän,

hör du klockan som slår, lilla vän,

minns att framtiden, den är vår,

sen, lilla vän!

Känner du dig liten i en värld som är för stor,

minns att vi är många som får plats i samma skor!

Ja, det är dags för ännu ett år, lilla vän,

hör du klockan som slår, lilla vän,

minns att framtiden, den är vår,

sen, lilla vän!


Så här lät Smålands Folkbands cover av Beatles ”Run for your life” som skrevs speciellt till gruppens kanske märkligaste konsert – den då man framträdde på Diskotek Huset på nyårsafton 1980. Och dessutom gjorde det under pseudonym – nämligen ”Killing Cow” som i sin tur var en översättning av gruppens reservnamn ”Mördarkossan”. (Var det namnet kom från, kommer kanske att avslöjas senare.)

- Hello Jonkoping, we are The Killing Cow from Aberdeen, utropade Peter Johnson när gruppen klev upp på scen, och kaxigare blev man nog aldrig under karriären.

Föga anade diskobesökarna att flera av gruppens medlemmar bara någon timme tidigare hade varit så nervösa och drabbade av frossa, att de hemma hos Ingrid var tvungna att svepa in sig i filtar för att inte tänderna skulle skaka så mycket.

Dessutom hade gruppen haffats av polisen tidigare på kvällen när alla sex plus en fan hade färdats i samma uråldriga Volvo, på väg från diskot hem till Ingrids hus. Polisen beordrade att minst två av medlemmarna skulle fortsätta till fots. Så skedde också.

Konserten varade en halvtimme – mellan 23.30 och tolvslaget, det som innebar att 1981 var där. Den var väl helt okay, i varje fall med tanke på den klass som gruppen höll på den tiden. (Detta var innan trummisen Peter B hade gjort sitt inträde.)

Och en av låtarna var alltså specialskrivna ”1981” – en ganska lyckad omtolkning av Beatles ”Run for your life” med en text som var ganska pessimistisk om samtiden men alltså optimistisk om den mera avlägsna framtiden.

Och med nyårsdagens och det nya årets obönhörljga inträde så  var det över. Skulle man kunna tro. Men faktum är att denna låt faktiskt överlevde en bit in på 1981. Den finns nämligen med på inspelningen från Smålands Folkbands framträdande på Badrock sommaren 1981.

Många ord på kort tid. Men dess tid var ute.

I Norrahammar

Musik: David Bartholomew  Text: Odd Clausen


Lennart Leijon sa till Nisse Nordh:

Här så blev vår lycka gjord.

I Norrahammar, där har vi det så bra,

i Norrahammar, där trivs vi du och jag.

Olof Palme flyttar hit,

till en riktigt lyxig svit.

I Norrahammar, där har han pension,

I Norrahammar, fann han rätta tron.

Gösta Bohmans reaktion,

blev en jättesensation,

I Norrahammar, där var problemen små,

I Norrahammar, där var ju himlen blå.

Greta Garbo flyttar hem,

när hon fyller 85,

Till Norrahammar, där har hon kontroll.

I Norrahammar spelar hon en roll.

Adolf Hitlers sista skrik,

snälla – flytta nu mitt lik,

Till Norrahammar, där kan jag finna ro,

I Norrahammar, där vill jag sätta bo.

Här anknyter Smålands Folkband till en populär 60- och 70-talstradition, att placera kända historiska personer i nya sammanhang. Bob Dylan har använt den på sina första skivor, liksom Hoola Bandoola Band t ex i ”Vem kan man lita på”.

Det absurda att placera alla dessa kändisar i lilla bruksorten Norrahammar var dock en gimmick som fungerade och roade många. De två personerna iförsta versen hade dock en verklig anknytning till orten i fråga, Lennart Leijon var Smålands Folkblads redaktionschef under många år, han bodde i Norrrahammar hela sitt liv. Nils Nordh var socialdemokratisk riksdagsman från Norrahammar. Ofta omskriven i Smålands Folkblads spalter, men aldrig i det mest relevanta ämnet – nämligen vilken effekt Nordhs alkoholbruk hade på hans politiska resultat. (Men vad är väl alkohol annat än en gammal fin arbetartradition,, rörelsens eget smörjmedel?)

Och tänk – när den här texten skrevs var Greta Garbo fortfarande i livet, att den är så gammal! (Men när Folkbandet återsamlades 2002, så hade hon gått ur tiden. ”När hon fyller 105”, sjöng Odd då. 2010 var det Peter som uppdaterade den ålder vid vilken Greta skulle flytta hem – till 125?)

”I Norrahammar” var kalkerad från rock&roll-låten ”I hear you knocking”, aktuell med Dave Edmunds vid den här tiden. Den blev en trotjänare i Folkbandet repertoar, och fick även vara med 2002 och 2010.

Liten ordförklaring till yngre läsare: Olof Palme – svensk statsminister(s), mördad 1986 på Sveavägen. Gösta Bohman – moderatledare och ekonomiminister, på sin tid Carl Bildts svärfar. Adolf Hitler – tysk ledare under andra världskriget. Greta Garbo – världsberömd, mystisk svensk filmstjärna.

Mera kristendom på schemat

Musik: PA Fernsund Text: Peter Johnson


Upplopp, stöld och rån,

var får dom allt ifrån?

Sa skolministern besviken,

och läste brottsstatistiken.

Vi måste göra nåt för de unga,

ge dom nya sånger att sjunga.

Vad är det för fel på en psalm?

Det ska va mera kristendom på schemat!

Det ska va mera kristendom på schemat!

Det ska va mera kristendom på schemat! Aaaahhhh!

Den som är stygg blir from,

av lite kristendom,

Det tror vår skolminister,

med en min så bister.

Men då måste hon upp till bevis,

och försvara sin stolta devis.

Spika upp dig själv på ett kors!

Det ska va mera kristendom på schemat!
Det ska va mera kristendom på schemat!

Det ska va mera kristendom på schemat! Aaaahhhh!

Vad bryr vi oss om religion,

och den kristna tron?

Den får dom ha i kyrkan,

och fortsätta med sin dyrkan.

Men vi hyllar individen,

som får segern i striden.

Du måste tro på dig själv!

Vi kan väl ge fan i schemat!

Vi kan väl ge fan i schemat!

Vi kan väl ge fan i schemat! Aaaahhhh!

Nu ger vi fan i schemat!

Nu ger vi fan i schemat!

Nu ger vi fan i schemat!

Nu ger vi fan i schemat!

Nu ger vi fan i schemat!

Nu ger vi fan i schemat! Aaaaahhhhh!



Smålands Folkband på sitt mest propagandistiska och uppviglande humör. En egen låt, ännu ett tidigt samarbete från tandemparet Fernsund-Johnson.

Väldigt dagsaktuellt – för vem minns väl vad hon hette, skolministern i Fälldin 2? – men samtidigt tidlöst. För tongångarna känns igen. Även om skolministern numera pratar om kunskap och ordning, medan kristdemokraterna hellre pratar om familjens rätt att fatta sina egna beslut vid köksbordet än kristendom på schemat.

Och förslaget att skolministern borde bevisa sin tes genom att spika upp sig själv på ett kors.. Lite drastiskt, eller hur?

En och annan lyssnare gladde den säkert, men den här tidiga låten försvann ändå ur Folkbandets spellista redan under första delen av gruppens karriär. När spelningarna blev fler och publiken större, var det andra låtar som var gruppens hits.

Den mest omdiskuterade formuleringen i texten blev dock inte den om skolministern på ett kors. Utan den om ”vi tror på individen” som – halvt på allvar, halvt på skoj – väckte debatt bland Folkbandets medlemmar. Var det verkligen pk att hylla individen?

Problemet löstes genom att då och då – fortfarande halvt på skoj – i stället sjunga: ”Vi tror på kollektivet, som ger lycka i livet.”

A6 Kanoner

Musik: Paul Simonon. Text: Odd Clausen

När Säpo sparkar in dörren, och frågar ”Hur är det här?”,

ger du dig då frivilligt, eller väntar du med gevär?

När högern marscherar, och terrorn knackar på,

då är det för sent att ångra sig, då är det dags att slå.

Dom har fängelser och poliser,

men vi har något mer,

AAAA A6 kanoner.

AAAA A6 kanoner.

Du vandrar hem från jobbet, till tevens änglakör,

men du hör inte kulsprutan, som övar utanför.

Se gallren för fönstren, poliser på din trottoar,

om du inte vaknar till, så finns du snart inte kvar.

Dom har fängelser och poliser,

men vi har något mer,

AAAA A6 kanoner.

AAAA A6 kanoner.

Högern sprängde huset, med hjälp av militär,

men då blev dom rätt blåsta, för det var ingen där.

När Säpo sparkar in dörren, och frågar ”Hur är det här?”,

ger du dig då frivilligt, eller väntar du med gevär?

Dom har fängelser och poliser,

men vi har något mer,

AAAA A6 kanoner.

AAAA A6 kanoner.

”When they kick out your front door, tell me how you´re gonna come, with your hands on the head, or on the trigger of your gun?” skaldade The Clash i första versen av sin “The Guns of Brixton”, skriven efter upploppen i londonförorten Brixton som föranleddes av Mrs Thatchers hårda regemente.

Denna klassiker från “London calling” adopterade Smålands Folkband och gjorde till sin genom alla tider populäraste låt. Särskilt lokal var den inte, mer än att vapnen i Brixton förvandlades till A6 Kanoner. Och på den tide var alltså A6 inte ett köpcentrum, utan ett artilleriregemente. (Liksom Smålands Folkblad nedlagt åtskilliga gånger, långt innan det till sist ströks ur rullorna.)

Fast Smålands Folkbands text blir lite mer än dagspolitisk, mera som en vision av ett framtida revolutionärt läge i Sverige, där motsättningarna skärps, högern marscherar och staten mobiliserar sin våldsapparat. Men då! Då visar det sig nämligen – som i en del populära vänsterfantasier från den tiden, inspirerade av t ex nejlikerevolutionen i Portugal 1974 – att soldaterna står på folkets sida.

Ungefär så. Kanske.

Eller så är det bara en massa tuffa fraser, tolkade från engelskan.

I vilket fall som helst så har A6 kanoner blivit Smålands Folkbands stora hit och kändaste låt, den som spelas två gånger varje gång gruppen framträder. Tuff, suggestiv, catchy har A6 kanoner allt man kan begära av en evergreen.

Finns på cd: ”Rock against raggare”, volym 2, en samlingsskiva med jönköpingspunk, en live version från Badrock vid Rocksjön 1981.
https://www.youtube.com/watch?v=yRxHh7dk17E

Skrivet: För mig är i stället Smålands Folkband en av skivans höjdpunkter. Särskilt låten A6 Kanoner som är en fri översättning av The Clashs Guns Of Brixton. Den innehåller också skivans överlägset bästa textrad: "När SÄPO spränger dörren / Och frågar 'Hur är det här?' / Ger du dig då frivilligt / Eller väntar du med gevär". Helskön proggpunk i stil med skånska Fiendens Musik och kanske till och med stockholmska Mörbyligan.

"Brandstationen"  Vid ett tillfälle framfördes "A6 kanoner" med en alternativ text. Det var i samband med en stödkonsert på Folkets hus för Brandstationen, alltså för att gamla Brandstationen skulle bli ett Ungdomens Hus. (Mera om den kampen kan man läsa i samband med "Riv ni era kyrkor".) Då löd refrängen i alla fall
"Dom vill ha gubbar av vax i lokalen,
men det vill inte vi,
AAAAAAAH Brandstationen!"

Huskvarna Huskvarna

Musik: John Stewart, text: Odd Clausen


Vi har väntat ganska länge,

på allt det där som ni lovade oss,

löftena var liksom lysande,

men dom slocknade som tomtebloss.

Huskvarna, Huskvarna,

det är dags att kasta loss.

Vi var säkert ganska dumma,

när vi trodde på allt ni sa förstås,

men nu så har det börjat pyra,

nu är Huskvarna beredda att slåss.

Huskvarna, Huskvarna,

det är dags att kasta loss.

Och där nere i stan,

där snackar dom som fan,

men ingen är så snäll och rar,

att han sopar bort snön från vår trottoar.

Huskvarna, Huskvarna,

det är dags att kasta loss.

Kära herrar kommunalråd,

vi har tröttnat på att va i er tross.

Ni bygger deras jävla kyrkor,

men struntar fullständigt i oss.

Huskvarna, Huskvarna,

det är dags att kasta loss.

(Repeat and fade.)

Ja, man undrar om det här är satir… Eller menade Smålands Folkband på fullt allvar att dom ganska konservativa och långsamma huskvarnaborna skulle vara redo för revolt?

Kanske inte.

Texten inspireras av de på den tiden vid varje val återkommande hoten att starta ett huskvarnaparti, om jönköpingsborna fortsatte att strunta i Huskvarnas utveckling och koncentrera alla satsningar till centrum. Dessa hot framfördes av de äldre medborgare som kunde minnas (eller till och med var med själva) den tid då Huskvarna köping regerade sig själv under den legendariske Kalle Kittens eviga styre. Det var helt enkelt bättre förr.

Inte nog med det… Varje gång politikerna skulle spara, kom de med förslag att avskaffa den fria trottoarrengöring (både sommar och vinter) som fastighetsägarna i Huskvarna och Norrahammar haft sedan urminnes tid.

Detta hot togs på fullt allvar av Smålands Folkband, eftersom två av medlemmarna bodde i ett hus omgivet av mer än hundra meter trottoar. Det var med andra ord massor av potentiell trottoarrengöring – läs snöröjning – som hotade. Och därav formuleringen om att ”ingen är så snäll och rar, att han sopar bort snön från vår trottoar”.

Melodin är hämtad från ”Hollywood dreams” med John Stewart, en artist som åtnjöt lokal berömmelse på Tenhultsvägen på den tiden. Komiskt nog är det alltså refrängen ”Hollywood Hollywood” som försvenskats till ”Huskvarna Huskvarna”.

Det tragikomiska budskapet hängde med ett tag, men överlevde egentligen inte Folkbandets mest katastrofala framträdande, det på Sommarunderhållningen i Brahesalen 1980. Bandet misslyckades helt med att få 500 tveksamma åskådare, de flesta pensionärer, att klappa händerna och sjunga med i refrängen på ”Huskvarna Huskvarna”.
 En senkommen upprättelse kom dock mer än två år senare, hösten 1982, då låten fick vara med vid Smålandss Folkbands akustiska framträdande på visklubben Bacchi Lyra. Publiken - både från Jönköping och Huskvarna - sjöng entusiastiskt med i uppmaningen att skilja de båda städerna, och det lät inte illa alls.

Ge mej av

Musik: P A Fernsund, text: Peter Johnson.


Jag sitter där på linje nummer tre,

och känner mej rätt slut,

jag knäpper mina hander och börjar tyst att be,

om ett sätt att finna vägen ut.

Jag, jag vill ge mej, vill ge mej av,

Jag orkar inte med alla krav.

Kommer fram till jobbet fem minuter för sent,

och chefen ger mej skäll.

Jag säger att det inte var så illa ment,

och att jag kan jobba över i kväll.

Jag, jag vill ge mej, vill ge mej av,

Jag orkar inte med alla krav.

Kommer hem till frugan trött som ett djur,

och stupar i min säng.

Jag känner mig som en fågel i en bur,

eller kapitalets dräng.

Jag, jag vill ge mej, vill ge mej av,

Jag orkar inte med alla krav.

Sen hamnar jag i graven och då är allting slut,

mitt liv har tatt en ända,

Jag känner inte kraven – jag har kommit ut,

och mina skepp är brända.

Jag, jag vill ge mej, vill ge mej av,

Jag orkar inte med alla krav.

Då och då hände det alltså att Smålands Folkband knepade ihop egna låtar, där melodierna brukade vara komponerade av gitarristen P A Fernsund och texterna av någon av de båda sångarna.

De här låtarna blev inte riktigt lika framgångsrika som de som byggde på kända förlagor, även om en och annan – som ”Riv ni era kyrkor” – lyckades klamra sig fast på spellistan ett tag.

”Ge mej av” blev dock inte så långvarig, kanske beroende på att den saknade lokal anknytning.

Lennart Hall

Musik: Ray Davies Text: Odd Clausen


”En morgon var han borta,

och kassaskåpet tömt, och vi undra: var det verklighet,

eller något som vi drömt?

För inte kan väl Lennart Hall helt plötsligt ge sig av?

För han var så känd, och han var så rik,

men han drog sig inte för att lura sin publik,

han stack utomlands med pengarna, till Medelhavets svall.

Lennart Hall!

Och han skrev ett brev från Spanien,

där han levde lat och rik,

och förklara att han faktiskt

hade gripits av panik.

För han hade tagit chanser, så att allting gick i kvav.

För han var så känd, och han var så rik,

men han drog sig inte för att lura sin publik,

han stack utomlands med pengarna, ett alldeles solklart fall.

Lennart Hall!

Och nu gråter alla borgarna,

över stackars Lennart Hall,

men när jag hör dom snyfta,

blir jag ursinnig och kall.

För inte kan väl alla mänskor fly från alla krav?

För du var så känd, och du var så rik,

men du drog dig inte för att lura din publik,

så dränk dig du i pengarna, slå huvet i en vall.

Lennart Hall!

Vem minns Lennart Hall på 2000-talet? Förmodligen inte så många. På 1970-talet var han Jönköpings mest berömda köpman, en vätterbygdens egen Kung Midas som tycktes förvandla allt han vidrörde till guld. Bland annat lanserade han en period en matbutik, som tog inträde av kunderna. I gengäld skulle dessa glädja sig åt extra låga priser. Konceptet blev ingen succé.

1980 ägde Lennart Hall en rad butiker i bygden och var en aktad företagare. Skandalen blev total när han och hustrun en dag visade sig vara spårlöst försvunna, liksom butikernas mesta tillgångar.

Tidningarna spekulerade: Var befann sig Lennart Hall? Vad hade hänt? Svaret kom till sist – den flyktade köpmannen skrev ett brev där han förklarade hur han gripits av panik när affärerna gick sämre och sämre. Historien väckte sympati i vissa kretsar, dock inte i Smålands Folkband.

Resultatet blev den här sången, passande nog baserad på Kinks ”A well respected man”. Och vad ska man idag, 30 år senare, säga om texten? Inte så empatisk, kanske, men är den till och med ärekränkande?

Ja, vem vet? Saken prövades inte, och några protester framfördes aldrig. Smålands Folkbands publik hade inga invändningar mot formuleringarna (om de nu uppfattade dem). Och texten kom förmodligen aldrig till Lennart Halls kännedom, när han och hans familj sent omsider kom hem till fosterlandet igen.

Det är oklart om han betalade sina räkningar. Kanske ämne för en ny låt? (Det finns faktiskt en ”The return of Lennart Hall”också, aldrig framförd offentligt.)

”Lennart Hall” blev i alla fall en trotjänare i Smålands Folkbands repertoar, den hängde med på de flesta spelningar och fanns också med i comebacken 2002. 2010 hade den fallit för tidens tand, tycks det.

En udda detalj i sammanhanget är det instrument som satte piff på refrängen vid akustiska framföranden av låten. (Bland annat vid den succéartade akustiska spelningen på visklubben Bacchi Lyra). Nämligen en anklockare! (Alltså en sorts pipa, avsedd att locka ankor med. Förmodligen för att skjuta dem.) Instrumentet i fråga hade hemförts från någon udda avkrok av gruppens basist Ingrid Norrman.